Den 4:e april 2011 glömmer jag aldrig så länge jag lever. Det var klockan 06:49 på morgonen och solen hade precis gått upp. Jag kom körandes med mitt expresståg i 137km/h genom den lilla förortsstationen, när en man från ingenstans helt plötsligt dök upp i mitt synfält. Enligt stationens övervakningskameror varade dramat bara två sekunder, från det att han steg av perrongen där på den motsatta sidan, korsade spåren och gick ner på knä mellan de två linjerna – det var ungefär då han dök upp under den uppgående solen.. en blå-vit randig tröja hade han på sig. Han la örat mot rälsen, med ansiktet bortvänt, höll fast i rälsen med båda händerna. Nödbroms. Nödtutan, lång signal.

700 meter senare har vi stannat. Det lyser vitt på larmpanelen ovanför vindrutan – ”larm: högsta prioritet” – på datorskärmen till höger blinkar det argt rött ”Nödbroms, Förarhytt”, alldeles intill mitt vänstra öra piper det plågsamt högt ”larm: dödmanspedal”, strax till höger i mitt synfält kan jag se en snabbt blinkande grön lampa ”IC” och ett diskretare konstant tjutande, interntelefonen ringer… Jag börjar andas igen. Jag inser att efter nio olycksfria år som förare på tågen så har det slutligen hänt, jag har haft en ”hoppare”. Jag sträcker högerhanden framåt och trycker på den orange nödvarningsknappen. I morgonskuggan kan jag se hur spåret lyser upp nu växelvis, höger-vänster-höger-vänster, mina helljus framtill blinkar sådär som utryckningsfordonens gör när de är på utryckning. För en kollega som kommer från en annan riktning betyder detta ”fara, nödstopp”; samtidigt skickar tågets dator det fjärde sms:et på mindre än en minut, till tågledningen. Varje form av larm rapporteras obevekligen samt registreras förstås i de två mycket orange ”svarta” lådorna ombord. Mot mig kommer en motorvagn från en av de lokala tågbolagen… den accelerar? Ser han inte mina varningsljus? Jag rycker upp det förseglade skåpet med de röda flaggorna och knallskotten, en flagga får jag snabbt ut, jag har inte tid att sätta på mig varningsvästen, jag drar i det gröna nödhandtaget och min privata vänstra förarhyttsdörr glider snabbt upp. Har inte tid för stegen, hoppar de två metrarna ner på makadammet, stiger framför mitt eget lok och höjer den röda flaggan över huvudet ”stanna här”. Föraren, en medelålderskvinna, tutar att hon har sett min handsignal, och jag hör hur hennes bromscylindrar väser när hon dänger Westinghouse-bromshandtaget in i nödbromsläget hon också. Jag tittar först då runt hörnet s.a.s. på mitt eget tåg, bakåt mot olycksplatsen där borta, och jag ser konturer av människor som står mitt på spåret. Det syns tydligt att de inte har röda varselkläder på sig som järnvägsreglementet kräver, chockade passagerare ute på de livsfarliga spåren med andra ord.

Den kvinnliga föraren öppnar sitt sidofönster. Jag säger som det är. ”En person har blivit påkörd. Stanna där du är och kontakta den lokala tågledningen via telefon för instruktioner”. Hon frågar om jag är okej? Vad svarar man egentligen på det? Jag sjuder av adrenalin, för en halvtimma sen var jag morgontrött och satt och smuttade på en kopp svart kaffe. Nu går min hjärna på högvarv, jag är ungefär ett helt kapitel inne i den regelverksmodulen som kallas M1 ”fara för liv”. Jag klättrar snabbt in i min hytt, så fort jag satt mig ner i stolen, lyfter jag den röda luren på radiotelefonen och trycker på den röda nödanropsknappen. Den vakthavande tågledaren svarar omedelbart, jag säger som jag tränats flera gånger om året i ett helt decennium ”nödanrop från förare av tåg (nummer), personkollision vid (stationens namn), begär nödstopp av trafiken mellan (stationen innan) och (stationen efter) i båda riktningarna, samt samtliga slag av räddningstjänster. Över.” (polis, ambulans, akutläkare, brandkår). Tågledaren ber mig bekräfta stationernas namn och frågar sedan vad jag heter. Sist ber han mig ringa den lokala tågledarens station på sitt direktnummer. Precis då kommer konduktören in i hytten, det är en ung tjej. Hon kommer att spy om cirka två minuter med det anar hon inte än. Inte heller vet hon att hon kommer att bli sjukskriven i nära fyra månader. Precis lika lite vet våra passagerare i det fullpackade dubbel-tåget att de kommer alla att bli grymt försenade till jobbet, skolan eller flyget. Det tar tre timmar och tjugo minuter innan polisen bestämmer sig för att det inte finns något bevismaterial på eller under tåget som måste säkras.

Själv får jag skjuts av en jourhavande chef tillbaka till kontoret. Hon ställer frågor och efter en liten stund skriver jag under den rapport som hon hastigt författat. Jag får skjuts de 500 metrarna från jobbet till min port. En timma senare sänker jag min första starköl nere på pubben. Det är över nu och jag är sjukskriven. Efter en månad tar polisen kontakt och vill hålla förhör om vad som inträffade, de skickar en artig kvinna som intervjuar mig hemma i mitt vardagsrum. VD:n för mitt bolag ringer och snackar in ett meddelande på telefonsvararen en dag. Men det dröjer tills augusti innan psykologer och doktorer säger att jag är ”frisk nog att köra tåg”. Då har jag gått en hel månad på kognitiv beteendeterapi samt utvärderats för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Psykologen på företagshälsan säger att ska jag ”trappas upp” till heltid och inte får åka ensam över olycksplatsen de första gångerna. Det dröjer till den 2:a september innan jag har tränats upp och fått alla extra träningspassen, kört i simulatorn osv. Jag har dessutom nästan fem veckors ledighet att ta ut före årskiftet.

Det känns bra att vara tillbaka även om jag vet att jag egentligen arbetar bara knappt halvtid, tack vare all den extra ledigheten de närmsta fyra månaderna. Den fjortonde oktober står det att läsa i tidningen att mitt tillbud har dömts i domstol som självmord.Mannens hustru säger till en reporter att hon tycker synd om föraren (mig) och håller mig helt oskyldig till hennes makes våldsamma död. Jag tar ut två veckors semester och drar först en vecka till Stockholm och sedan direkt vidare till Berlin. Jag upptäcker en dag då jag står i duschen där på mitt hotell i Schöneberg att jag gnolar på en favoritlåt – det slår mig att jag inte sjungit i duschen sedan i april! De kommande semesterdagarna sjunger jag för full hals. Väl hemkommen känner jag mig avspänd och ser fram emot att försöka jobba lite övertid så jag kan spara för min drömsemester 2012: tre veckors resande i USA rakt genom fjärde juli helgen.

Men så blev det inte.

Knappt två dygn senare, klockan 15:39 den 9:e november så sitter jag där i en stillastående förarhytt mitt ute på linjen. Den vita lampan lyser igen, det röda blinkar på datorn, helljusen blinkar, bromsmätaren står på 100%, krafthandtaget sitter benhårt inkört i ”nödbroms”-läget. Bakom tåget ligger en ung man, död. Han steg ut från bakom ett brofäste, ungefär 75 meter framför mig, när jag kom klättrande upp för en brant backe i 80km/h med gasen helt öppen, 2’700 hästar drog och slet där bakom mig för att få upp oss i den stadgade 120km/h som var hastighetsbegränsningen. Han dök framåt med huvudet före mellan spåren, midjan rakt över ena skenan.

Vi står mitt inne i en större tätort. Det tar inte många minuter innan sirener hörs och blåljusen syns överallt runt oss. Akutläkaren är snabbt på plats, kan du vänta frågar hon? Sedan springer hon bakåt för att kolla på mitt senaste ”offer”. Hon är snart tillbaka för att snacka lugnande med mig. En stor falanx av poliser dyker upp med ett högre befäl i spetsen, tydligen pågick det en kurs i närheten. Sist kommer brandkåren – de hade fått fel infartsgrinds adress och tvingats vandra nästan 2km längs spåret. trots att vi står mindre än 750 meter från ortens järnvägsstation. Min konduktör är ung och helt grön men sköter sig jättebra och varken spyr eller bryter ihop. När den jourhavande chefen dyker upp får vi skjuts hem, det visar sig att han bor på motsatta sidan av landet från mig, vi skakar hand och tackar varandra för det goda samarbetet. Efter rapportskrivandet får jag skjuts hem till en annan chef, som bjuder på hemlagad mat. Akutläkaren har sagt till att jag inte får lämnas ensam de första dygnen, så jag sover över hos honom, så gott det går. Det är först på tredje natten, den första hemma hos mig, som jag sover nästan en hel natt.

Min doktor sjukskrev mig ”tre månader till att börja med” på fläcken, men kräver att jag kommer och pratar med honom var fjärde vecka. Dessutom föreslog han semester… Ett par glas Weissbier Dunkeln skulle sitta fint nu, så det får bli Tyskland igen!

Önskar mina kollegor en riktig God Jul och Glad Påsk på er…